Bekännelser
För varje år som gått har jag kämpat med mig själv.
Tvingat mig själv att våga satsa, chansa. Gjort allt
för att må bättre.
Och det har faktiskt givit resultat.
Från en ätstörd självskadande ångestfylld tonåring,
till en rättså självsäker glad positiv tjej.
Tills förra året.
Det dalar nedåt. Jag är rädd, tror inte på mig själv
och lyssnar mer och mer på min inre elaka röst.
Du kan inte. Du ska inte jobba med detta.
Du är värdlös, ditt liv är meningslöst.
Du kan lika gärna dö.
Och jag bråkar med honom hela tiden.
Men jag börjar förstå vem jag egentligen
är arg och besviken på.
Pappa.
