Ensamhet
En liten bit av mig ligger i ett provrör i någon genomskinlig vätska. Jag tittade på den. Hon skrev ut en etikett med mitt namn och personnummer på. "Det skickas till Malmö" sa doktorn. "Hur lång tid tar det innan jag får svar" frågade jag. "Upp till en vecka".
Jag var ensam och rädd. Jag skakade i väntrummet. Ville gråta när de började rota. Det gjorde inte ont där. Men i hjärtat. Att jag alltid måste vara ensam. Det gjorde ont. Två kvinnor höll tag i mig och försökte lugna ner mig. "Det går bra, du är jätteduktig" sa den ena. Jag ville bara gömma mig, slippa besvära dem... Jag pressade bort mina tårar och försökte andas lugnt.
Efteråt ville jag ringa dig. Jag ville gråta. Men jag visste att du inte skulle bry dig. Jag skulle antagligen bara ha stört dig. Så jag ringde inte. Jag drog några djupa andetag och satte mig i bilen för att fortsätta dagen som om ingenting hade hänt.
